Familjedag och hunduppvisning

Igår hade Sundsvalls kommun familjedag på Norra berget och ett gäng från brukshundklubben var där och visade några hundiga aktiviteter, tex lydnad, rallylydnad och freestyle. Jag hade med mig Viggo och visade mest moment från klass 1 och det var ett perfekt tillfälle att störnings- och miljöträna. Viggo och Diva skötta sig jättebra, och nu hoppas jag att Cissi och Divi ska komma tillbaks från sin viloperiod – jag saknar ju min träningskompis 🙂 Det fanns många barn på plats som ville klappa och klappa, av någon anledning föredrog dom Diva som kunde lägga sig på sidan så dom kunde sitta i en ring runt henne och klappa. Viggo kunde mest klättra och pussa på dom 🙂 En tjej kom fram och ville veta mer om rasen. Hon velade mellan att skaffa en beardis och en berner… ni kan ju gissa att argumenten för att skaffa en beardis haglade över henne 😉

Hur som helst var det en solig och mysig dag, och jag fick se två stora huggormar 🙂

Här kommer ett gäng hundbilder!


Kärleksparet – i alla fall om man får tro Viggo



Fjärr

Fjärr

Inkallning med ställande



Fångar bollen


Klassisk beardisstil 🙂


Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

Till Linda och Bodil :)

… och alla andra som tycker jag är dålig på att blogga 🙂

På sistone har jag varit på konsert och sett Roger Waters uppsättning av The Wall i Globen. Det var en mycket mäktig upplevelse och en jädra show! Och gitarrsolot på slutet av comfortably numb – jag säger bara G I TA R R S O L O T! Sen får man ju lust att örfila dom griniga kritikerna som klagade på att det var en överdriven och svulstig konsert.

Sen har jag debuterat i lydnadsklass 3 med Yrsa också. Det gick inte alls särskilt bra, men det är ju så det brukar vara för oss i början innan vi blir varma i kläderna 🙂 Hon började med att lägga sig på platssittningen när det var 3 sekunder kvar, aningens förargligt. Sen fortsatte hon med att ställa sig på sättande under gång, vilket hon i vanliga fall gör hur snyggt som helst. Sen fortsatte det med att hon inte alls hittade rutan, och det är ju ett återkommande problem. Nu har hon semester från allt vad tävlingar heter, också planerar jag att starta henne igen till hösten. Krutet läggs mest på att få Viggo startklar i tvåan. Har också hunnit lägga två viltspår till honom och han har varit jätteduktig, så jag hoppas att jag kan anmäla honom till spårprov lite senare. Yrsa ska också ut och spåra hade jag tänkt, blir till att jaga rätt på fler rådsjursklövar bara  🙂

Och sen bara MÅSTE jag tydligen berätta lite om Kristinas och min lydnadsträning igår  🙂

Okej Linda, så här var det…

Kristina var sen, men bara lite lagom sen, så jag hann bara rasta hundarna och ställa upp rutan innan hon kom 😉 Vi tränade först lite rutskick och fotgående med Quintus. Rutan funkade fint efter några påminnelser, och på fria följet ska hon nog belöna upp snabba starter och bara gå korta sträckor så han hänger med bra.

Sen blev det Viggos tur . Han var vild och galen och jag borde ha lärt mig att inte skicka honom på rutan när han är så, för han har ändå inte med sig hjärnan såna gånger. Så vi gick över till att träna apportering, fritt följ och lite inkallning med ställande och det gick mycket bättre. Sen avslutades hans pass med hopp över hinder och några bra rutskick där han hade hjärnan med sig och var riktigt duktig 🙂

Melvin fick mest jobba på motivationen, och jag tror att alla skall som han gav ifrån sig betydde att han var på g 🙂

Yrsa fick träna sättande under gång, där hon konsekvent bjöd på snabba lägganden… 🙂 Sen fick hon träna på konen, i form av en röd bunke, och där gjorde hon det skulle, på ett ungefär.. och sen apporterade hon den lilla targeten som låg bakom.. hon är så duktig… 😉 Hon fick också träna apporteringsdirrigering med godisburkar och till sist lite ruta och vittringsapportering. Bidde några småmissar här och där, men hon har en härlig attityd 🙂

Nu får vi se till att träffas fler gånger för en uppföljning, också måste vi ju planera vår långa roadtrip ner till vallningslägret i Skåne 🙂

Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Last night I dreamt

Härom natten drömde jag att jag fick en bebis. Jag var såå besviken att hon inte var lika söt som Lova… Det verkar inte finns någon hejd på hur hemskt man kan drömma 🙂 Men allvarligt talat, hur söt kan man vara egentligen? 🙂


Ingen Skalle-Per direkt, mer tunnhårig tant 🙂

Publicerat i Nära och kära | 5 kommentarer

Påskpromenad

Min barndomsvän Helena bor numera i Göteborg, men hon var hemma över påsk och då passade vi på att ta en härlig vårpromenad upp till Orrberget.


Yrsa tar årets första dopp


Kyler magen lite bara

 


Viggo kommer först


Sen kommer Yrsa



Den här synen möts man av när man går Tungatan upp sommartid. Viggo ligger på sin vaktpost vid brevlådan och tittar på förbipasserande. Dra iväg någonstans skulle han aldrig göra 🙂


Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Lydnadsläger

Förra helgen var hundarna och jag på beardis-lydnadsläger för Berit och Charley Sjöberg i Onsala. Det är så himla kul att åka på såna här aktiviteter där det bara är beardisar! Det var en otroligt trevlig helg, och jag fick med mig en del nya synsätt på hur vissa moment kan tränas in. Nu ska jag bara få tid över till att träna också…

Yrsa hade tyvärr gått in i sin skendräktighetsdimma så hon blev trött väldigt fort. Vi åkte till exempel på att träna ”valpinkallning” där jag sprang och gömde mig bakom en bil för att få henne att öka tempot… vilken förnedring 😉 Viggo däremot hade hur mycket ork som helst, och där blev omdömet: mer krav och färre belöningar – det är belöning nog för honom att få fortsätta jobba. Hon kunde inte ha mer rätt! Här kommer ett helt gäng med bilder. Jag satt uppe halva natten och donade för att få alla bilder i stor storlek med bildtext under, men i slutändan valde ändå wordpress att publicera alla bilderna i ett galleri. Jag erkänner mig besegrad, så varsågod, här kommer alla bilder utan bildtexter och i en enda röra (Jag saknar blogtown!).

Publicerat i Hundigt | 4 kommentarer

Hus

Mäklaruslingen tycker fortfarande att det är en bra idé att kalla Midälva för Sidsjö, jag borde kanske ha kryddat mitt meddelande med några svordomar så hade han kanske förstått att jag menade allvar.

Anyway! Lindas mäklarusling står för försäljningen av ett radhus i Sidsjö som min syster och hennes kille har lagt bud på. Dom har haft högsta budet sen i fredags så nu hoppas, hoppas, hoppas jag att dom vinner budgivningen!

Publicerat i Hus, Vaknat på fel sida | 2 kommentarer

Is there anyone out there?

Jag känner en kille som sjungit ihop med Salem Al Fakir. Med The Ark. Med Snook. Men det tog bra lång tid innan han berättade att det är han som lånat ut sin röst till Sundsvalls stolthet här…

…och här

Året var 94-95. Nu blev jag ju satt i en knivig sits här, ska jag ta parti för grungen eller eurodisco? 😉

Publicerat i Musik | 3 kommentarer

Viggo 3 år

Höll på att missa Viggos födelsedag idag! Som om inte det var illa nog har han haft en rätt usel dag. Han har varit hemma hela dagen med husse medan jag jobbat, och husse hade inte direkt gått på en två timmars långpromenad eller åkt till klubben för att träna lydnad med honom, nej, han hade suttit hemma och lekt med Photoshop. Och imorse ville inte Viggo ha sin frukost, så jag ställde helt enkelt bara bort den. Inte heller det hade husse noterat, så den stod kvar på diskbänken när jag kom hem. Kan man ha en så mycket sämre födelsedag? Ingen mat, ingen omsorg… Nu ska den stackars negligerade hunden få träna lite lydnad inomhus iaf!

– Tänk, det fanns faktiskt en tid när jag fick vara utomhus dagarna i ända och bara ha det bra…

Publicerat i Hundigt | 6 kommentarer

Irritation

Vissa saker gör mig irriterad. Som tex när en mäklare försöker sälja en lägenhet som ligger på Lekängsvägen, strax ovanför Bergsgatan, i området Midälva, NEDANFÖR Sallyhill och på gränsen till Nacksta, skriver att lägenheten ligger i SIDSJÖ, bara för att det råkar vara Sundsvalls populäraste område! Mäklare är ena fula fiskar! Jag blev så irriterad att jag skickade en intresseanmälan, men i fältet för mitt namn skrev jag ”detta är INTE Sidsjö”, och i fältet för efternamn skrev jag ”det är Midälva/Sallyhill”. En detalj, på kartan som följer med annonsen står inte ens stadsdelen Sidsjö med, SÅ långt ifrån varann ligger dessa områden.

Publicerat i Nu är måttet rågat! | 12 kommentarer

I minnet

Igårkväll visades filmen Control på SVT2, en film som handlar om Joy Division-sångaren Ian Curtis korta liv. Även om jag nu råkade veta att han begick självmord redan innan jag såg filmen så fattar jag inte varför man skriver så här i sammanfattningen av filmen: ”En biografisk skildring av Joy Division-sångaren Ian Curtis liv, från 1973 fram till sångarens självmord 1980 inför bandets första USA-turné”. Nu är ju kanske inte det väsentliga i filmen att, eller när, han dör, men det är ändå irriterande när recensenterna är för ivriga och avslöjar för mycket. För övrigt var det en mycket bra film.

En annan kille som ska få se sitt liv på film är tonårs”stjärnan” Justin Bieber. Det är synd om dagens ungdom som måste växa upp med sånt skräp.

Nej, näste man som borde uppmärksammas och få cred för allt han gjort är den oförtjänt okände sångaren i Alice in Chains – Layne Staley. Alla vet vem Kurt Cobain var, men ingen vet vem Layne var, typ, och det trots att båda var med och dominerade Grungescenen på 90-talet. 

Layne föddes 1967 i Seattle och när han var sju år övergav hans pappa , Phil, familjen. Någon ringde och sa att han var död, men Layne visste att han fanns där ute någonstans och sysslade med alla sorters droger. Han tog pappans försvinnande väldigt hårt och ägnade mycket tid åt att försöka hitta honom. Som tonåring bestämde han sig för att bli rockstjärna i hopp om att pappan skulle kontakta honom. Efter 15 år var det precis vad som hände. Men det blev ett destruktivt förhållande där Phil var ute efter hans pengar. Layne som tidigare hade blivit ren från heroin började nu missbruka igen tillsammans med sin pappa.

1990 släppte Alice In Chains sitt första album, Facelift, som sålde guld, främst tack vare monsterhitten Man in the box.

1992 släpptes album nummer två, Dirt, som sålde platinum och fortfarande är det AIC-album som sålt mest.

1994 släpptes Jar of flies, ett akustiskt album. Samma år var det tänkt att AIC skulle göra en världsturné tillsammans med Metallica, men pga Laynes heroinmissbruk blev den inställd. (James Hetfield i Metallica visar sig vara en riktig skitstövel och hånar Layne för hans drogberoende på ett flertal konserter. Publiken blir för övrigt måttligt förtjust och kastar skor på honom.)

1995 låg Alice in Chains i malpåse och Layne hade då ett sidoprojekt med grungebandet Mad Season.

1996 återförenades AIC och gjorde sitt första liveframträdande på tre år, på MTV Unplugged. Det skulle bli Laynes sista tv-framträdande. Senare samma år släpptes ett livealbum som även det sålde platina. AIC gjorde fyra konserter till det året, bland annat tillsammans med KISS. 1996 dog även Laynes flickvän Demri Parrott av endokardit som hon fått genom att använda smutsiga nålar. Vid det tillfället hade dom gjort slut eftersom hon länsat hans konto på pengar för att kunna köpa droger, men han tog ändå hennes död mycket hårt och det var efter den händelsen hans liv började gå utför på allvar. 

1998 spelade Layne in två låtar tillsammans med AIC som släpptes 1999 på Albumet box set, Music Bank. Till låten Get born again gjordes även en musikvideo, men Layne var i ett alldeles för dåligt skick för att medverka, så man återanvände gamla bilder på honom.

1999 spelade Layne in Pink Floyds Another brick in the wall tillsammans med några andra efter dom tagit ”examen” från rehab. Projektet kallades Class of ´99 och låten blev soundtrack till ”The Faculty”.

Därefter isolerade sig Layne totalt från omvärlden, accepterade att han aldrig skulle bli drogfri och vägrade ha kontakt med sina bandmedlemmar. När han dog 2002 hade delar av bandet försökt nå honom i över två års tid utan resultat.

Hans pappa då? Jo, han lyckades bli kvitt sitt drogmissbruk medan hans son ruttnade bort i sin ensamhet. När Layne dog vägde han ca 5o kg till sina 185 cm. Han hade blivit tandlös och förlorat fingrar pga gangrän.

”This fucking drug use is like the insulin a diabetic needs to survive. I’m not using drugs to get high like many people think. I know I made a big mistake when I started using this shit. It’s a very difficult thing to explain. My liver is not functioning and I’m throwing up all the time and shitting my pants. The pain is more than you can handle. It’s the worst pain in the world. Dope sick hurts the entire body.”

Den enda kontakten han hade med omvärlden var i stort sett knarklangarna som kom till hans hem med droger, men han hade även kontakt med den forne bandmedlemmen Mike Starr (som dog 8 mars 2011 av en överdos). Han var den siste som såg Layne vid liv. Mike hade velat ringa efter ambulans eftersom Layne var i miserabelt skick, men det hade då blivit bråk och Mike hade stormat därifrån. Layne låg död i två veckor innan hans mamma tillsammans med polisen tog sig in i lägenheten och hittade honom. Han var då helt oigenkännerlig och fick identifieras med hjälp av tandkort. En tragisk detalj är att det inte var hans familj som slog larm, det var banken som anade oråd eftersom inga uttag gjorts på en tid.

Layne Staley blev 34 år och dog 5 april 2002 av en överdos kokain, heroin och morfin, på dagen åtta år efter Kurt Cobains självmord.  Laynes utdragna självmord som sträckte sig från 1996 till 2002 är ett grymt människoöde. Han hade den bästa rockrösten av alla, var en talangfull låtskrivare och artist, och medlem i ett av världens största band men kunde inte behålla det. Istället tynade han bort i sin ensamhet under svåra smärtor och ångest. Ovärdigt och sorgligt. 

Alice in Chains har sålt 35 miljoner album, nominerats till åtta Grammys och Layne har varit en inspiration för många andra band, tex Creed, Nickelback och Staind. AIC har återuppstått med en ny sångare, William Duvall. Han är utan tvivel en bra sångare, men att fylla ut Laynes skor är omöjligt. Han försöker låta som Layne men känns som en karaokesångare när han sjunger Laynes personliga texter.

Layne kommer alltid vara saknad och hans död är en fruktansvärd förlust. Tyvärr delar han sitt öde med många andra rockmusiker, men jag kan inte komma på någon med lika hjärtskärande slut.

If there’s a rock and roll heaven, well you know they’ve got a hell of a band.

Love hate love. Layne at his best, 1993. WHAT. A. VOICE! Tänk om han hade kunnat stanna i det här skicket…

Would? Laynes sista tv-framträdande. Unplugged 1996

Man in the Box. Laynes sista uppträdande 1996. Han är i uselt skick men ger allt han har. Och en sån sjukt bra låt sen.

En sak är säker. Man skulle ha varit tonåring i Seattle på 90-talet, vilken musikscen alltså.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer