I minnet

Igårkväll visades filmen Control på SVT2, en film som handlar om Joy Division-sångaren Ian Curtis korta liv. Även om jag nu råkade veta att han begick självmord redan innan jag såg filmen så fattar jag inte varför man skriver så här i sammanfattningen av filmen: ”En biografisk skildring av Joy Division-sångaren Ian Curtis liv, från 1973 fram till sångarens självmord 1980 inför bandets första USA-turné”. Nu är ju kanske inte det väsentliga i filmen att, eller när, han dör, men det är ändå irriterande när recensenterna är för ivriga och avslöjar för mycket. För övrigt var det en mycket bra film.

En annan kille som ska få se sitt liv på film är tonårs”stjärnan” Justin Bieber. Det är synd om dagens ungdom som måste växa upp med sånt skräp.

Nej, näste man som borde uppmärksammas och få cred för allt han gjort är den oförtjänt okände sångaren i Alice in Chains – Layne Staley. Alla vet vem Kurt Cobain var, men ingen vet vem Layne var, typ, och det trots att båda var med och dominerade Grungescenen på 90-talet. 

Layne föddes 1967 i Seattle och när han var sju år övergav hans pappa , Phil, familjen. Någon ringde och sa att han var död, men Layne visste att han fanns där ute någonstans och sysslade med alla sorters droger. Han tog pappans försvinnande väldigt hårt och ägnade mycket tid åt att försöka hitta honom. Som tonåring bestämde han sig för att bli rockstjärna i hopp om att pappan skulle kontakta honom. Efter 15 år var det precis vad som hände. Men det blev ett destruktivt förhållande där Phil var ute efter hans pengar. Layne som tidigare hade blivit ren från heroin började nu missbruka igen tillsammans med sin pappa.

1990 släppte Alice In Chains sitt första album, Facelift, som sålde guld, främst tack vare monsterhitten Man in the box.

1992 släpptes album nummer två, Dirt, som sålde platinum och fortfarande är det AIC-album som sålt mest.

1994 släpptes Jar of flies, ett akustiskt album. Samma år var det tänkt att AIC skulle göra en världsturné tillsammans med Metallica, men pga Laynes heroinmissbruk blev den inställd. (James Hetfield i Metallica visar sig vara en riktig skitstövel och hånar Layne för hans drogberoende på ett flertal konserter. Publiken blir för övrigt måttligt förtjust och kastar skor på honom.)

1995 låg Alice in Chains i malpåse och Layne hade då ett sidoprojekt med grungebandet Mad Season.

1996 återförenades AIC och gjorde sitt första liveframträdande på tre år, på MTV Unplugged. Det skulle bli Laynes sista tv-framträdande. Senare samma år släpptes ett livealbum som även det sålde platina. AIC gjorde fyra konserter till det året, bland annat tillsammans med KISS. 1996 dog även Laynes flickvän Demri Parrott av endokardit som hon fått genom att använda smutsiga nålar. Vid det tillfället hade dom gjort slut eftersom hon länsat hans konto på pengar för att kunna köpa droger, men han tog ändå hennes död mycket hårt och det var efter den händelsen hans liv började gå utför på allvar. 

1998 spelade Layne in två låtar tillsammans med AIC som släpptes 1999 på Albumet box set, Music Bank. Till låten Get born again gjordes även en musikvideo, men Layne var i ett alldeles för dåligt skick för att medverka, så man återanvände gamla bilder på honom.

1999 spelade Layne in Pink Floyds Another brick in the wall tillsammans med några andra efter dom tagit ”examen” från rehab. Projektet kallades Class of ´99 och låten blev soundtrack till ”The Faculty”.

Därefter isolerade sig Layne totalt från omvärlden, accepterade att han aldrig skulle bli drogfri och vägrade ha kontakt med sina bandmedlemmar. När han dog 2002 hade delar av bandet försökt nå honom i över två års tid utan resultat.

Hans pappa då? Jo, han lyckades bli kvitt sitt drogmissbruk medan hans son ruttnade bort i sin ensamhet. När Layne dog vägde han ca 5o kg till sina 185 cm. Han hade blivit tandlös och förlorat fingrar pga gangrän.

”This fucking drug use is like the insulin a diabetic needs to survive. I’m not using drugs to get high like many people think. I know I made a big mistake when I started using this shit. It’s a very difficult thing to explain. My liver is not functioning and I’m throwing up all the time and shitting my pants. The pain is more than you can handle. It’s the worst pain in the world. Dope sick hurts the entire body.”

Den enda kontakten han hade med omvärlden var i stort sett knarklangarna som kom till hans hem med droger, men han hade även kontakt med den forne bandmedlemmen Mike Starr (som dog 8 mars 2011 av en överdos). Han var den siste som såg Layne vid liv. Mike hade velat ringa efter ambulans eftersom Layne var i miserabelt skick, men det hade då blivit bråk och Mike hade stormat därifrån. Layne låg död i två veckor innan hans mamma tillsammans med polisen tog sig in i lägenheten och hittade honom. Han var då helt oigenkännerlig och fick identifieras med hjälp av tandkort. En tragisk detalj är att det inte var hans familj som slog larm, det var banken som anade oråd eftersom inga uttag gjorts på en tid.

Layne Staley blev 34 år och dog 5 april 2002 av en överdos kokain, heroin och morfin, på dagen åtta år efter Kurt Cobains självmord.  Laynes utdragna självmord som sträckte sig från 1996 till 2002 är ett grymt människoöde. Han hade den bästa rockrösten av alla, var en talangfull låtskrivare och artist, och medlem i ett av världens största band men kunde inte behålla det. Istället tynade han bort i sin ensamhet under svåra smärtor och ångest. Ovärdigt och sorgligt. 

Alice in Chains har sålt 35 miljoner album, nominerats till åtta Grammys och Layne har varit en inspiration för många andra band, tex Creed, Nickelback och Staind. AIC har återuppstått med en ny sångare, William Duvall. Han är utan tvivel en bra sångare, men att fylla ut Laynes skor är omöjligt. Han försöker låta som Layne men känns som en karaokesångare när han sjunger Laynes personliga texter.

Layne kommer alltid vara saknad och hans död är en fruktansvärd förlust. Tyvärr delar han sitt öde med många andra rockmusiker, men jag kan inte komma på någon med lika hjärtskärande slut.

If there’s a rock and roll heaven, well you know they’ve got a hell of a band.

Love hate love. Layne at his best, 1993. WHAT. A. VOICE! Tänk om han hade kunnat stanna i det här skicket…

Would? Laynes sista tv-framträdande. Unplugged 1996

Man in the Box. Laynes sista uppträdande 1996. Han är i uselt skick men ger allt han har. Och en sån sjukt bra låt sen.

En sak är säker. Man skulle ha varit tonåring i Seattle på 90-talet, vilken musikscen alltså.

Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till I minnet

  1. Micke skriver:

    Jaadu Hanna, det är långt mellan gångerna men rätt vad det är så hittar du rätt:
    ”En annan kille som ska få se sitt liv på film är tonårs”stjärnan” Justin Bieber. Det är synd om dagens ungdom som måste växa upp med sånt skräp.” 😉

    Snyggt skrivet i övrigt även om Alice inte är mina favoriter, dock inte dåliga men bättre kan du!!! 🙂

  2. Cissi skriver:

    Ja, helt klart skillnad mot dagens ”tuffa” uppväxt och dåtidens. Ett tragiskt liv att genomgå oavsett talang.

  3. All skriver:

    Apropå favoritmusik – Leonard Cohen har tilldelats Glenn Gouldpriset. Det nionde i ordningen. Delas ut vartannat år o är på 50.000 dollar. ”Cohens poesi och musik sträcker sig över nationella gränser och kulturer och rör vid vår gemensamma mänsklighet. Hans unika röst är en gemensam röst för människor runt om i världen, han uttrycker våra känslor och når djupt in i våra psyken” skriver juryn i sin motivering. Läst i dagens DN…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s